Han och en kollega fick möjlighet att utbilda sig till busstekniker via Volvos internprogram 2008. På anläggningen i Östersund finns även två bussmekaniker, var och en med sina specialiteter. Teamet i verkstaden hjälps ibland åt för att hinna få iväg bussar i tid. Skulle det uppstå något klurigare problem så har Tobias ett nätverk av busstekniker att fråga.
– Jag kan lägga ut en fråga via nätet; vi löser ofta problem tillsammans. Volvo har satsat stort på bussidan. Totalt är vi uppåt 300 tekniker i Skandinavien och vi försöker ordna en träff varje år, säger Tobias.
Ett annat tänk mot lastbilar
Från början jobbade Tobias som plåtslagare i skadeverkstaden, men bytte bana när det blev en tjänst som bussmekaniker ledig. Den största skillnaden mellan buss och lastbil är renligheten, menar Tobias. Lastbilar är förbjudna i busshallen.
– Vi vill inte riskera att få in smuts på golvet som sedan kan dras in i en buss. Det krävs ett annat tänk, du kan inte komma med en smutsig overall heller.
En annan skillnad är relationen till föraren. Lastbilsägare vill gärna stå bredvid och har egna teorier om fel och tidigare bekymmer. Busschaufförer är ofta anställda i större företag, växlar mellan olika fordon och har kanske inte en aning om vad som är fel när de kommer och ber om akut hjälp.
– Bussar är individer, de har inte samma fel även om de ser lika ut. När man jobbat ett tag lär man känna dem. ”Jaha, det är den, då ska vi titta på…”, säger Tobias.
Passionerade folkvagnsentusiaster
Var femte vecka har han dygnet runt-jour. Om han blivit väckt då kan det hända att han går ut och slamrar i garaget hemma ett tag tills han blir trött igen. Som om det inte blev nog med skruvande i jobbet så är Tobias och hans fru Ylva nämligen passionerade folkvagnsentusiaster. Intresset delar de för övrigt med några av Tobias arbetskamrater.
– Folkvagnar är personliga. Man kan göra om dem som man vill ha dem. Det finns grejer att få tag i och jag kan få hjälp av bekanta, förklarar Tobias.
Tobias och Ylvas bilar är båda Volkswagen 1302, årsmodell 1972 respektive 1971. Tobias bil är gul och kallas Humlan. Den har stålnät över lyktglasen för att skydda mot stenskott och har siktats i isracingtävling vid Rissna.
– Jag kör den året om. Jag vill ha en bil som startar och tar mig från A till B, men det blir ofta nåt fel, någon slang som hoppar av och så får man vara lite Macgywer för att lösa problemet. Sen är det alltid något man vill ändra och göra lite bättre, säger Tobias.
Renoverar combi-camp
Ylvas bil heter Glimma och har kromblanka golvmattor och dekor i en speciell rosalila kulör.
– Vår kompis Björn hjälpte till att bryta färgen efter ett nagellack. ”Ylvalack” står det på burken, berättar Ylva.
Tidigare hade de en folkabuss som campingbil, men nu renoverar de en combi-camp inför sommarens bubblaträffar och cruisingar. Det är mer än en hobby, snarare en livsstil, eller kanske en attityd i tillvaron.
– Folkvagnsägare kan vara miljonärer eller arbetslösa men det är ingen som skryter med vad de har eller tävlar om att vara värst, som jag tycker att det kan vara i jänkebilsgäng. Folkvagnsfolket är humant, säger Tobias.